Gör-det-själv-lobotomi…

När jag fyllde år gav mina nära och kära mig några av de finaste presenter jag någonsin fått: ett primuskök, en jättevarm kofta, en klocka och en analog synth. För er som är intresserade av kofta kan jag berätta att den kommer från MQ. Nu ska jag berätta om den analoga synthen.

Den analoga synthen

Alla människor som är intresserade av synthar kommer förr eller senare att snubbla över dikotomin analog/digital. I en analog synth genereras och modifieras ljudsignalen med hjälp av gamla hederliga elektroniska komponenter. Signalen består av svängningar i spänningen –  signalen är kontinuerlig. I en digital synth genereras ljudet också av elektroniska komponenter, men mer datoriserade mikrokretsar. Här är signalen istället små paket av data, ettor och nollor – informationen är inte kontinuerlig utan diskret (upphackad). Tidiga elektroniska instrument var analoga, sedan blev de digitala.

Här är exempel på en analog synth. En av de första syntharna som producerades i större skala, den enorma ARP-2500:

En synthpionjär som måste nämnas är Don Buchla, som utvecklade vansinniga analoga maskiner. Bland annat Buchla Music Easel:

Som ni kan se rör det sig om ganska komplexa maskiner. Så komplexa att de ansågs kapabla att användas till att kommunicera med utomjordingar. Här en ARP 2500 in action i filmen Close Encounters of the Third Kind:

När den digitala tekniken slog igenom på allvar i slutet av 70-talet började även syntharna bli digitala. Det riktigt stora kommersiella genombrottet för digitala synthar komm 1983 med Yamahas DX7.

En anledning till att marknaden togs över av digitala enheter var att mikroprocessorerna blev mindre och kraftfullare. Det blev med andra ord lättare att massproducera kraftfullare och smidigare synthar. Digitala synthar medgav också att man kunde spara ljud och tillverka färdiga ljudbanker, vilket inte varit möjligt förut.

Framförallt blev maskinerna billigare. Elektroniska komponenter är dyra, i synnerhet när de finns i tusental inuti maskiner stora som garderober. En ung generation fick njuta frukterna av digitaliseringen genom att det blev möjligt att köpa små leksakskeyboards till ett överkomligt pris. Undertecknad har spelat sönder ett antal leksakskeyboards av märket Yamaha eller Casio.

Men inget gott som inte har nått ont med sig. Det visade att företagen i sin iver att skapa användarvänliga och relativt billiga synthar utvecklade bort mycket av den experimentmöjlighet och hands-on-intuivitet som fanns på de gamla syntharna. Marknaden började därför efterfråga dessa egenskaper, vilket ledde till digitala synthar som emulerade (dvs. efterlikna) analoga. Ett exempel på en sån produkt är Yamaha CS1x som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Så nu var allt frid och fröjd? Det bästa av två världar, analogt OCH digitalt. Eller?

Den mänskliga naturen strävar efter det den inte kan få – oavsett det handlar om inkomst, omöjlig kärlek eller synthar. Alltså är det fullt naturligt att det uppstår ett behov efter the real stuff. Problemet är att the real stuff kostar sjukt mycket pengar, för en ARP 2500 kan du få punga upp med 100’000. Minst. Förmodligen kommer du aldrig ens få chansen att ruinera dig eftersom de är oerhört sällsynta.

För att sammanfatta, analoga synthar är:

  • stora
  • dyra
  • komplicerade
  • oåtkomliga

Nu en kort utvikning om kreativitet.

En kort utvikning om kreativitet

Kreativitet skulle kunna definieras som idéer som bryter med det vedertagna på ett sätt som är gynnsamt för alla. Tom Monahan lär i boken The do-it-yourself lobotomy ut en metod han kallar för 180-graderstänkande. Så här skriver han:

When faced with a problem to solve or anytime you’d like to apply some creative juice, simply direct your thought process in the exact opposite direction of where conventional wisdom would suggest you go. That is 180° Thinking.

[…] If conventional wisdom says “soft,” think “hard.” If conventional wisdom says “warm,” think “cold.” If conventional wisdom says “low,” think “high.” Whatever you do, don’t think of more ways to do soft, warm, and low. Not that there is anything wrong with those properties. And no one is to say there aren’t better ways of doing those tried-and-true things with beds. It’s just that those paths of thought are likely being followed by most other thinkers in this category. Because so many others are applying their creative energy there, those areas are likely to be a bit overfarmed for ideas.

You want to find different ideas? Look in a different place.

Tillbaks till ämnet

Applicerat på vår lista över attribut hos analoga synthar skulle 180-gradersmetoden ge:

  • små
  • billiga
  • enkla
  • tillgängliga

Förmodligen var det nån smart person på Korg som använde just denna metod när idén om Monotron föddes. Min Monotron är så liten att min föredetta minstingsynth – Microkorg – framstår som stor i jämförelse.

Monotron - verkligen pytteliten. Här en Monotron ovanpå en Microkorg

Nu ska jag demonstrera några fina ljud man kan göra med en Monotron. Jag ber om ursäkt för om orden är väl tekniska (om du inte fattar skit i beskrivningarna och lyssna på ljuden). En annan gång ska jag mer grundligt gå igenom synthtermer och syntharkitektur. Vill du veta med en gång varför inte gå en kurs?

Blott fem kontroller för att kontrollera maskinen!

1.) LFO verkar på filtret (eller VCF som det kallas i analoga sammanhang). Hastigheten hos LFOn ändras från jättesnabbt till noll. Vågformen hos både VCO och LFO är sågtand.

2.) LFOhastigheten är konstant och pitchen ändras från jättehög till jättelåg.

3.) Filtret på Monotron är bland det allra bästa, enligt Korg ska det vara samma filter som på MS-10 och MS-20, klassiska och underbara synthar. (Här är en sång som innehåller mycket ljud från MS-20: Mr Oizo – Analog Worms Attack). Filtret har en kontroll som heter peak och vid höga värden får filtret en sylvass karaktär. Här öppnar jag och sluter filtret med högt värde på peak.

4.) Här verkar LFOn på VCOn, filtret har ganska mycket peak och vi får ett riktigt elakt ljud. Jag ändrar lite på filtrets cutoff frekvens samtidigt.

Slut för idag, lärdomen är: om ni verkligen tycker om någon – ge vederbörande en analog synth.

Eller åtminstone en kofta.

0 Responses to “Gör-det-själv-lobotomi…”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Ljudregn

Ljudregn är en blogg där jag dels vill utforska ljudet som kommunikationsmedel, dels berätta om ljud. Det gör jag eftersom jag tycker så mycket om ljud och kommunikation.

Fredrik Gunnarson driver även företaget Soundrain som har till syfte att hjälpa företag att kommunicera med hjälp av ljud och musik.

Twitter

Error: Twitter did not respond. Please wait a few minutes and refresh this page.

Archives

October 2010
M T W T F S S
« Jul   Jun »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

%d bloggers like this: